Ett sommarregn som faller döljer tåren på min kind,
Där saker som jag bär på är en obeskrivlig tyngd.
Det känns som du kan se mig, det känns som du finns kvar.
Jag lyssnar till mitt hjärtas röst som bär på alla svar.
Ett andetag, en sista suck.
Utan vind i mina segel har jag kämpat,
utan tvivel har jag skapat allt jag har.
För nånstans inom mig finns du alltid hos mig.
Du skulle vara stolt om du fanns kvar.
Höstlöven som faller torkar tåren på min kind.
Den kärleken du gav till mig är en obeskrivlig dygd.
Det känns som du kan höra mig, det känns som du förstår.
Jag sjunger på den sång du sjöng, när jag går i dina spår.
Ett ögonblick, en tid som gick.
Utan vind i mina segel har jag kämpat,
utan tvivel har jag skapat allt jag har.
För nånstans inom mig finns du alltid hos mig.
Du skulle vara stolt om du fanns kvar.
Dagar utav stillhet, jag tog farväl av dig.
Det sista leende du gav och du viskade till mig.
Jag tror på dig, jag tror på dig.
Utan vind i mina segel har jag kämpat,
utan tvivel har jag skapat allt jag har.
För nånstans inom mig finns du alltid hos mig.
Du skulle vara stolt om du fanns kvar.
Utan vind i mina segel har jag kämpat,
utan tvivel har jag skapat allt jag har.
För nånstans inom mig finns du alltid hos mig.
Du skulle vara stolt om du fanns kvar.
Du skulle vara stolt om du fanns kvar.
Lyrics Submitted by Sofia Lönnerheden